Jag fortsätter att reflektera över etikens roll på jobbet.
Det finns något som kallas suveräna livsyttringar. Det är handlingar som uppkommer spontant i relation med andra. De teorier som beskriver vad som styr dessa handlingar stoppas av en eller en annan anledning kallas närhetsetik.
En forskare inom ämnet, Knud Ejler Lögstrup menar att människor alltid lämnar ut sig själva i mötet med andra. Det händer hela tiden på jobbet givetvis. Denna utlämning kan leda till spontana livsyttringar alternativt kretsande livsyttringar vilket är forcerade känslor likt retlighet, skepticism etc.
Denna typ av känslor har jag känt på jobbet idag. Oklart varför, kursen lärde oss tyvärr inte vad som avgör vilken typ av livsyttring som visar sig. Jag har dock en egensnickrad teori. När de suveräna livsyttringarna uteblir uppstår ett etiskt krav att ta hand om personen som just har utelämnat sig. Om man förhindras att göra det uppstår det som kallas kognitiv dissonans.
Kognitiv dissonans uppstår när vi gör (eller inte gör) något som vi vill p.g.a vi på ett eller annat sätt blir stoppade. Då kan man ändra sina tankar, värderingar och önskemål för att minska den kognitiva dissonansen.
I praktiken kan vårdpersonal ändra inställning till en patient om förutsättningar för att hjälpa denne saknas. Känslorna inför patienten som kan uppstå kan räknas som kretsande livsyttringar. Detta har inget att göra med att vårdgivaren är en omoralisk person utan är något grundligt mänskligt. Dissonansen upplevs som obehaglig och därför gör hjärnan allt för att minska den.
Dessa känslor jag upplevde på jobbet tänker jag alltså kan ha med närhetsetik och kognitiv dissonans att göra. Jag hoppas att förutsättningarna ändras snart. Det här äter mycket energi och gör att jag känner mig helt klubbad i hjärnan efter jobbet. Nu har jag skrivit en roman så sätter punkt nu.